Vi har spelat i samma lag i nästan tjugo år.
Vi känner varandra utan och innan.
Vi vet vem som alltid kommer för sent, vem som aldrig erkänner ett misstag och vem som fortfarande pratar om det där målet han gjorde 2009.
Det var visserligen ett träningsmål.
Men det nämner vi inte.
Vi har vunnit matcher tillsammans, förlorat ännu fler och tillbringat oräkneliga timmar i omklädningsrum där diskussionerna ibland varit betydligt livligare än själva matcherna.
Så när jag föreslog att vi skulle hjälpas åt att bygga min nya altan tyckte alla att det var en fantastisk idé.
Vi var ju ett lag. Vi åkte runt till varandra där det behövdes.
Vad skulle kunna gå fel?
Första halvlek: Alla vill vara lagkapten
Vi samlades hemma hos mig en lördagsmorgon.
Jag hade ordnat kaffe, smörgåsar och en mycket detaljerad ritning som jag hittat på nätet.
Den gamle lagkaptenen tog omedelbart kommandot.
”Okej grabbar, vi delar upp oss!”
Han började fördela arbetsuppgifter innan någon ens hunnit dricka upp kaffet.
Målvakten tyckte att vi borde börja med att gå igenom ritningen.
Vår tidigare anfallare föreslog att vi skulle sätta igång direkt.
”Det är väl bara att skruva ihop lite brädor?”
Det var ungefär då jag började känna en svag oro.
Vi hade nämligen inte riktigt samma uppfattning om vad en altan var.
Andra halvlek: Taktiken håller inte
Efter två timmar hade vi lyckats mäta upp området.
Tre gånger.
Med tre olika resultat.
Lagkaptenen hävdade att hans mått var rätt.
Målvakten ville kontrollera en gång till.
Och anfallaren hade redan börjat bära fram virket trots att vi ännu inte bestämt exakt var altanen skulle börja.
”Vi måste ju komma framåt!” sa han.
Det var samma inställning som gjorde att han ofta befann sig i offside.
Sedan började diskussionen om underlaget.
Hur skulle konstruktionen grundläggas?
Vilka dimensioner behövdes?
Och hur skulle vi säkerställa att allt blev stabilt och höll över tid?
Plötsligt var vi inte lika självsäkra längre.
Vi var visserligen ganska duktiga på att samarbeta på planen.
Men ingen av oss hade särskilt stor erfarenhet av att dimensionera en altankonstruktion.
Det visade sig vara en ganska viktig detalj.
Time-out: Vi behöver en ny spelplan
Till slut satte vi oss ner med varsin kopp kaffe.
Det var märkligt tyst.
Sedan sa målvakten det som vi andra nog redan hade börjat tänka.
”Hörni, ska vi inte ta hjälp med själva bygget?”
Lagkaptenen såg först lite förolämpad ut.
Men efter en stund nickade han.
Vi ville ju faktiskt att altanen skulle bli bra.
Inte bara färdig.
Och det är skillnad.
Jag började därför lite snabbt kolla upp möjligheten att få tag i en byggfirma i Örebro för att få hjälp med de delar av projektet där vi saknade rätt kunskap.
Det handlade bland annat om att bedöma förutsättningarna, välja en lämplig konstruktion och se till att arbetet utfördes ordentligt.
Vi insåg också att det var klokt att kontrollera vilka regler som gällde för just vår planerade altan innan vi fortsatte.
Plötsligt kändes projektet betydligt mer hanterbart.
Det krävs mer än vilja för att bygga något som håller
Det är faktiskt ganska likt idrott.
Ett lag kan vara hur engagerat som helst.
Alla kan springa, kämpa och vilja vinna.
Men utan rätt kunskap, tydliga roller och en genomtänkt taktik blir resultatet sällan särskilt bra.
Samma sak gäller ett byggprojekt.
Man behöver veta vad som ska göras, hur det ska göras och när det är klokt att ta hjälp av någon med mer erfarenhet.
Vi kunde fortfarande bidra.
Det fanns gott om saker att förbereda och praktiska uppgifter att ta hand om.
Men vi behövde inte längre låtsas att vi var utbildade snickare bara för att vi hade spelat fotboll tillsammans i tjugo år.
Det var faktiskt ganska skönt.
Även om lagkaptenen fortfarande ville fördela arbetsuppgifterna.
Vissa saker förändras aldrig.
Slutsignalen: En oväntad seger
Några veckor senare stod altanen färdig.
Rak.
Stadig.
Och betydligt snyggare än jag vågat hoppas på den där första lördagsmorgonen.
Vi samlades för att inviga den med grillat och något gott att dricka.
Lagkaptenen tittade nöjt över resultatet.
”Det blev ju riktigt bra när vi fick ordning på laget!”
Målvakten höjde på ögonbrynen.
”Ja, framför allt när vi tog in någon som visste vad de gjorde.”
Vi skrattade.
För han hade förstås rätt.
Det viktigaste var inte att vi hade byggt varenda centimeter själva.
Det viktigaste var att vi hade fått en altan som vi kunde använda och vara stolta över.
Och att vi fortfarande var vänner när projektet var klart.
Det är faktiskt inte alldeles självklart när fem gamla lagkamrater ska samarbeta utanför planen.
Vi har vunnit många matcher tillsammans genom åren. Men den här gången var vår största seger att inse när det var dags att lämna över bollen till någon som faktiskt kunde bygga.